Ja...Vem har inte hört "the big talk" om att man måste äta en bra frukost o blablabla...
Ärligt talat har jag inte brytt mig så mycket om hur viktigt det egentligen är, asså jag äter ju frukost och så...En skål med fil och flingor -det funkar fintfint...Så när jag en dag sneglade lite på flingpaketets baksida fann jag en liten text om en blogg. Och eftersom man själv har en liten blogg är man ju rätt nyfiken på vad det här var för en finurlig text nudå...

365 days of breakfast heter bloggen. Jag har själv kollat in den och den var faktiskt riktigt fin ♥ Bloggaren tar foton på sin frukost varje dag. Nu kanske du tänker "Jaha, så ett foto per dag på en smörgås och en skål men flingor...Roligt..." Men nejdå, på bloggen hålls dem bästa exemplena för en varierad frukost! Bloggaren står och gör kreativa små skålar med gröt och andra finurliga hopkok på recept på Internet eller från kokbok och själv blev man jätte inspererad :D Tänk vad mysigt, att varje dag få något nytt och spännande serverat ;)

Så jag försökte mig på det ;) Ett misslyckat försök dock...Det mest kreativa jag kunde komma med var en skål med frukt... -.-'

En värld utan färger, är en tråkig och sorgsen värld. Är det ett faktum? Enligt mig; Ja, kanske...
Jag menar våra allra underbaraste njutningar består ju av färger. T. ex En vacker solnedgång med en blandning av violetta, skära och brandgula färger, eller ett enastånde landskap med oändliga, gröna ängar, ett glittrande fasicenarande hav och en klargul sol högst upp på himlen.

Men om man var en hund...Om man var en sådan där ras som inte kunde se färger, som vissa hundraser inte kan. Då skulle man ju inte vara ledsen. Jag menar de har ju roligt ändå, med sina familjer när de går på långa promenader i skogen, när de får leka med andra hundar eller om man kastar lite frisbee med dem...

Det är nästan samma sak med en människa som födds blind. Den vet ju inget bättre, förutom när någon talar om det för den. Men hur ska man då förklara hur ting och saker ser ut när personen inte ens vet hur än färg ser ut.
Vi kan föreställa oss hur något ser ut man skulle beskriva t. ex en liten kattunge med små ludna öron, stora, klara och pigga ögon och en skär liten nos som ivrigt sniffar sig fram. Eller? Ser inte du kattungen framför dig?
Vi kan ju relatera till saker. Saker vi har sett eller upplevt på något sätt. Men hur ska den blinde göra?
Blir världen färglös och oändligt tråkig för den personen? Är ett blint liv ett sorgset liv ingen vill leva?

Såklart, om man blev blind i mitten av sitt liv, skulle man nog sakna de abstrakta och naturella färgerna som finns omkring oss. Men man skulle nog vänja sig. Samma sak om man skulle födas blind. Till en början skulle man för det första inte förstå och antligen vara avundsjuk på de som kan se, men man skulle hitta andra sätt att njuta på. Det sägs ju att ens andra sinnen förstärks när man förlorar ett annat. Så då kanske man skulle uppskatta en delikat efterrätt eller ett ljuvligt musikstycke. Så svaret är nog NEJ, ett blint liv är inte ett tråkigt liv. Kanske bara ett annorlunda. Man kan ju ändå läsa med blindskrift som man lär sig så på nåt sätt bör man nog klara sig ;)


Så det är väl egentligen samma sak med en färglös värld. Visst skulle vi självklart bli upprörda och ledsamma om det kom ett rymdskepp med fientliga utomjordingar som sög upp all vår färg i världen i stora gigantiska slangar som de sedan åkte hem med. Men vi skulle anpassa oss och ingen skulle dö eller ta självmord. Eller jo..., kanske några ;) 
Men vi skulle överleva, men visst, efter hela den här disskusionen då det verkar som om jag skulle hantera situationen om det skulle bli så att världen blev färglös, så skulle även jag brista ut i gråt ;) ♥ 



Så...Vad tyckte folk? Kommentera ♥

...har jag tänkt på en sak. Vad är det egentligen som driver lusten att blogga? Jag menar mycket krav ställs på en bloggaren för att man ska få maximalt med läsare.

En bloggare...

Måste vara rätt haj på det där med koder, header skapande och sånt.
Själv kan jag typ ingenting, men på något sätt lyckas jag klara mig ändå...

Måste ha ett äventyrligt liv med mycket saker som händer runtomkring bloggaren.
Annars får man lätt bloggtorka, vilket leder till färre läsare.

Måste uppdatera bloggen nästan varje dag, 1-2 gånger för att inte läsarna ska
tröttna. Så man måste på så sätt planera sin vardag, så att man kan klämma in något litet inlägg här och där.

Måste lägga ner mycket tid på bloggens utseénde. Man ska trots allt inte döma
något efter utseéndet, men det gör många tyvärr. Om bloggen inte har bra grafik och är välarbetad på så sätt att den ser bra ut, tror nog de flesta att det är en amatör som bloggar.

Måste ha en avancerad kamera och fota mycket, för att det ska intressera bloggläsarna. Om man hela tiden fotar med mobilen får man en-oangagerad-bloggare-som-inte-pallar-lägga-ned-någon exklusiv-utrustning-på-sin-blogg stämpel i pannan.

Så vad är det egentligen som driver bloggarna till att blogga om så här mycket krav ställs på de.
Det finns 3 alternativ:

Antingen så strävar bloggaren efter en framgångsrik, blogg som tjänar mycket pengar och som rankas som
en av de största. Även om det går utför är bloggaren envis och kämpar på.

Eller så är det så att bloggaren har ett viktigt "budskap" att framföra; typ för att stoppa växthuseffekten eller något liknade. Då pratar typ bloggaren nästan enbart om det ämnet.

Men det kan oxå vara så att man bloggar för att det blir som en personlig liten dagbok andra kan läsa och ju fler läsare desto mer pepp bli man på att blogga.
Först kanske bloggaren tänkte: Ja, men det här kanske blir någon kul grej, men sedan insett att hur han/hon gör så går det inte att slita sig från blogglivet.

Oavsett vilken anledning man bloggar för finns det trots allt en osynlig regel som inkluderar alla grupper av bloggare: Oavsett om man vill eller inte får man den där underbara känslan när man bloggar, så vare sig man vill eller inte så fastnar man för att blogga
En gång bloggare, alltid bloggare ;)

Såå..., vad tyckte ni? Hade jag rätt eller rätt? ;)
Eller fel...