Nu såhär innan sommarlovet skiner solen och träden står i full blom! Och så sitter du här och gikar datorn?! Usch, skäms på dig! Men vad ska man göra annars lixom...?

Jo, en dag kände jag ungefär samma sak. Jag ville komma ut och göra något på helgen, så jag hörde med två kompisar och så köpte vi picknick och hyrde en trampbåt på Djurgården! Hur mysigt som helst! Verkligen, en rekomendation. You won't regret ;)

                         Hannah, Lo och Chessi ♥


                                      Hannah :)


                                         Lo :)


                                  Fin pose av mig... ;)


                              MMmm, smaskens! Picknick ♥






Nödvändig info:

En trampbåt hyrs på Djurgårdens Sjöcafé för 200 kr/h

Följ mig på Instagram @emiliewesterberg! Hit the like button ♥

Det var ett tag sen detta hände, men jag har ett stort intresse för att skriva, så det kom säg att jag faktiskt skrev en novell. Dock var det för en novelltävling, men shit samma... ;)

Och vet ni vad? Jag kom faktiskt tvåa! :D *stolt*



↑Från SchoolSoft↑ Hehe...

Nu blev ni nyfikna va...? Ja, ja, jag lägger väl upp den dåh ;)

En av de andra

Med blicken fokuserad på bollen springer jag mot målet. Jag ska just avfyra ett pricksäkert skott rakt mot målvakten i det motsatta laget. Oturligt nog tar sig en hårslinga ut från min opålitliga och slarviga tofs, som jag satte upp i all hast.
Hårslingan lägger sig precis framför ögonen och stör sikten, vilket leder till att skottet blir lite snett och att bollen missar målet med någon centimeter. Men det gör ingenting, för när domaren blåser av vet jag att vi ändå har vunnit.

När det kalla strilade vattnet från duschen träffar min varma kropp uppstår stor njutning. Det har aldrig varit så skönt att duscha efter en match. Just därför passar jag på att stå några extra fem minuter. Jag tar ett trevande steg på det nerblötta klinkergolvet i badrummet när jag bestämt mig för att det får vara nog med duschning. Det är ju trots allt dåligt för miljön att stå och duscha för länge. Visst, fem minuter går an, men när vissa personer i skolan säger att de helst står en halvtimme i duschen på morgonen får jag rysningar. Jag tänker då inte ansvara för en isbjörns död.
En snabb blick på kroken där den ljusblå handduken hänger säger mig att ingen använt den handduken sen igår, då jag hade träning. Alltså har jag använt den och alltså är den min tills nästa gång den tvättas. Jag virar handduken omkring mig och plötsligt får jag syn på min spegelbild i badrumsspegeln. Tjockt, mörkt hår och stora mörka ögon. Som de flesta andra tjejer i min klass. Eller, ja, kanske inte riktigt. De flesta tjejerna i min klass är blondiner och blåögda.
Jag går fram hela vägen till spegeln för att granska mig själv i detalj. Jo, lite mer fylligare läppar och högre kindknotor hade inte skadat, men annars känner jag mig rätt nöjd med mig själv. Nöjd tar jag ett steg tillbaka. Min blick vandrar genom badrummet och stannar plötsligt på sminkväskan på handfatet. Klumpen i magen går inte att ignorera. Blicken dröjer sig fast vid den djävulska mascaran som sticker fram. Medens blir jag arg. Arg på mig själv.
Varför ska jag envist gå omkring i kletig mascara och läskigt höga klackar, för att inte tala om dem fula små handväskorna, när jag egentligen hellre går om kring i slitna jeans och en enkel t-shirt. Varför ska jag låtsas att jag är en av de andra. En som skryter om dyra presenter, en som tar upp all sin lediga tid av att beundra sig själv i spegeln och en som springer runt på stan för att hitta dem perfekta och dem allra högsta klackskorna.
För det är verkligen inte jag. Jag, som är en hetlevrad fotbollsnörd som älskar djur och som nyligen har fått ett intresse för god, italiensk mat skulle aldrig bete mig på detta viset. Men varför kvarstår då faktum att det är precis hur jag är. Det svaret har jag aldrig riktigt erkänt för mig själv, men jag vet det innerst inne. Jag vill passa in. O, visst det kanske inte är så konstigt. Alla blir väl nervösa och kanske inte vet vad man ska ta vägen när man börjar i en ny skola. Men att man kunde sjunka så lågt...
Jag avbryts i mina självkritiska funderingar av mammas röst från köket.
- Maria, det är mat! ropar hon för full hals.
- Kommer! dånar jag tillbaka.
Med handduken virad runt kroppen tar jag mig an trappstegen upp till mitt rum för att slutligen dra på mig myskläderna på sängen.

 Morgontrött som alltid slår jag argt till ringklockan som vareviga morgon ringer klockan sju prick.
– Någon vacker dag kommer jag slänga ut den där irriterande ringklockan genom fönstret, muttrar jag surt för mig själv.
Familjen verkar glad vid frukostbordet och jag känner mig på lite bättre humör. Rikard pladdrar på som bara den om det fina Tv-spelet han hade köpt för sina sparpengar förra helgen och Alice sitter som vanligt och kladdar med skeden i matskålen där hon sitter i barnstolen. Men det förbättrade humöret sjunker snabbt tillbaka och jag blir lika sur som när jag vaknade när jag finner mig själv framför spegeln medveten om det avskyvärda sminket som måstes kletas på. Med avsmak kletar jag på den nattsvarta mascaran, men idag är jag lite snällare mot mig själv för idag åker det glittriga läppglanset på istället för det blodröda läppstiftet.
På åker också dem skyhöga bootsen och den mintgröna, fåniga väskan. Sedan smyger jag försiktigt genom hallen så att ingen kan höra eller se.
”Gud bevare mig den dagen då någon kommer på mig” hinner jag tänka innan jag försiktigt stänger dörren bakom mig.

– Men där är du ju, utropar ”maffiabossen”, Dana när jag kliver in på tjejtoan.
– Vi undrade just var du var.
”Då var det dags för det dagliga morgonpasset framför spegeln” tänker jag och tittar på gruppen av tjejer. Dana som alltid står i centrumet, vinkar till mig.
Dana är egentligen den värsta av dem alla. Hon är som den grymma ledaren och det är just därför hon har fått öknamnet ”maffiabossen”, men det kallar jag bara henne när hon inte hör på, fast hallå, vem skulle jag snacka med då i sådana fall. Inte med de andra i gänget, det vet jag säkert. De är ju som Danas spioner som viskar i hennes öra som små ynkliga fåglar om det saftigaste skvallret. Att kalla henne ”maffiabossen” skulle vara som socialt självmord.
Dana har otroligt mycket smink. Jag tror att jag aldrig sett en tonåring som har lika mycket smink som hon. Sminket måste ju för tusan väga flera kilo! Men om hon skulle ta bort allt smink skulle hon säkert vara rätt söt. Hon skulle kanske till och med bli en utmärkt bästa kompis, fast hon måste såklart jobba på personligheten och attityden.
Dana vänder sig plötsligt mot en rätt ny tjej i gänget med kort, ljust hår och spinkiga ben. Idag har hon en väska i läder och om jag inte mistar mig ser det ut som krokodil. Jag känner redan hur frukosten kommer upp. Usch, jag hatar plagg med djurskin. Så hemskt!  Men det är inte spyan på golvet på tjejtoaletten jag oroar mig för, utan snarare för nykomlingen med krokodilväskan. Enligt mig var den inte så snygg, men den har utan tvekan säkert kostat en förmögenhet och alla i tjejgänget vet att det är ytterst förbjudet att ha sig dyrare plagg än vad Dana har och av att döma av Danas blick så har hon just valt ut sitt offer för dagen.
– Du hade väl inte tänkt vistas med den där väskan idag va? säger hon spydigt med avsmak.
– Den är avskyvärd och dessutom vet du väl att krokodil är så 2005.
Blickar från hela rummet stirrar ner tjejen med väskan och eftersom min blick är en av dessa blickar ser jag att hennes ögon tåras. Snyftande småspringer hon ut från toaletten.
Där totalmissbedömde jag Dana. Hon skulle aldrig kunna bli mänsklig och definitivt inte min kompis. Dana beter sig som om inget dramatiskt hade hänt, som vanligt. Hon vill aldrig ställa till en scen, för hon har ju trots allt ett rykte att leva upp till.
Fast enligt mig stämmer inte det ryktet precis in på henne, eftersom hon beskrivs som den allra snyggaste och hetaste 15-åringen.
Som på given signal räcker Tanja, en tjej i gruppen en mascara till Dana som genast snor åt sig den för att lägga på ett extra lager tjockt mascara. Jag himlar diskret med ögonen. Herregud, det måste ju vara ytterst omöjligt med ännu ett lager mascara på de där 31 lagren. Dana ger mig en menande blick mellan de hopklibbade ögonfransarna och jag kommer medens ihåg vad jag är här för.
”Juste sminkningen”, tänker jag och ställer mig framför en ledig spegel.
Det går knappt två minuter innan Dana känner för att kliva in i rampljuset igen. Hon ställer sig mitt i rummet och klappar med händerna.
– Hallå, allesammans, säger hon högt med sin kaxiga stämma.
Alla på tjejtoan vänder sig mot henne. Några tjejer som varit på toaletten, antagligen några som går i femman, springer förskräckt därifrån.
– Som ni alla vet, eller snarare sett på solbrännan min, så har jag varit i Thailand i två veckor.
Alla nickar och någon ger henne en komplimang för den bruna toningen i hennes ansikte.
– Och såklart, som alltid när någon har varit ute och rest, så har jag köpt presenter till er alla fem, säger hon och ler.
En annan stenhård regel...
Dana plockar fram en stor vit papperskasse och går runt och delar ut små presenter till var och en i gänget. Presenterna är såklart inte inslagna och till min stora besvikelse är det mest fejkväskor av märket Louis Vuitton. Jag som så gärna ville ha ett sådant där fint armband med pärlor som är så typiskt för Thailand. När det slutligen blir min tur sträcker Dana fram en pälssjal. I ena änden sitter det ett litet rävhuvud och i andra änden en rävsvans. När jag tar emot sjalen känner jag direkt att det är äkta.
– Man ska ha den såhär, säger Dana och slänger sjalen runt halsen.
 Bara ett varv, kom ihåg det! säger hon och blinkar med ena ögat när hon ger tillbaka sjalen.
– Det är äkta förresten, säger hon retsamt och vandrar vidare till nästa person som ska få sin present.
Dana älskar att retas och hon vet mycket väl att jag är helst inte bär päls. Helst inte alls. Helst aldrig i livet.
Jag känner hur ilskan växer i mig, hur jag blir smått rosenröd om kinderna.
Jag stirrar ner på rävhuvudet i slutet av min sjal. Tänk vad mycket smärta den här stackars räven måste utstått och allt för att hamna i ändan av en patetisk, ful och hemsk sjal. Jag tittar ut bland resten av tjejerna. Alla är lika upprymda och glada för att ha fått var sin märkesväska. Det kokar inom mig och jag vet att snart kommer jag inte kunna hålla ilskan inom mig. Snart kommer jag explodera. Och såklart, hade jag rätt.
– Ni är patetiska hela drösen! skriker jag och slänger rävsjalen på det smutsiga golvet på tjejtoan.
Alla i gänget tittar förskräckt på mig, till och med Dana ser en aning chockad ut.
– Ni är så jävla ytliga med smink och dyra kläder. Ni är inte mänskliga! skriker jag ut i rummet och tittar en lång stund på Dana som ser helt paralyserad ut.
Ni tror att ni äger hela skolan och att ni kan förolämpa alla om ni vill.
Dana som har hämtat sig någorlunda från chocken känner att hon behöver skydda rollen som ledare och tar ett steg mot mig.
– Ursäkta mig Maria, men du är en del av det, säger hon syrligt och tittar mordiskt mot mig.
– Ja, kanske det, men inte nu längre, fräser jag tillbaka och börjar dra av mig bootsen.
När jag sedan gjort mig en hög på golvet av mina boots och min mintgröna handväska tittar jag upp mot Dana.
– Du förstår Dana, jag är inte som ni andra, säger jag och tittar lömskt mot henne.
 Jag spelar hellre fotboll, än går på stan och shoppar.  Jag prenumererar hellre på WWF än någon fånig damtidning. Jag hatar smink och pälsplagg och jag älskar att laga mat.
Jag plockar upp rävsjalen på golvet och går med bestämda steg mot Dana och trycker den i handen på henne.
- Här har du din patetiska rävsjal,  säger jag så spydigt jag kan. Sedan vänder jag på klacken och tågar ut från tjejtoan. Innan jag stänger dörren ser jag i ögonvrån, två andra tjejer som har byggt ut min hög på golvet och jag ser de tåga mot utgången precis som jag. Jag stänger dörren med en smäll. Jag har verkligen ingen lust att prata med någon nu, oavsett vem det är. I bara strumplästen och med en känsla av frihet går jag i korridoren mot mitt skåp och när den välkända skolklockan som varje morgon ringer går jag med självsäkra steg mot sal 714. ”Jag vågade, jag vågade” tänker jag stolt på min väg mot en ljusare framtid.

Haha...Kommentarer? ;)

...Är det bara jag som tänker på Katy Perrys Last Friday Night när jag hör detta namn på ett ursnyggt nagellack?
För så var i alla fall fallet, jag målade mina naglar för inte så länge sen (men tillräckligt länge för att lägga en ny färg på naglarna...Hehe) och det blev så här snyggt! (?)



Tänk på:

• Lägg på måånga lager för att få effekten som flaskan har!